Äntligen var det dags för "first light" med mitt nya teleskop. Kom hem från jobbet på kvällen och lyfte ut teleskopet för att det skulle svalna under tiden jag fikade och fixade med lite annat inomhus Efter cirka en och en halv timme gick jag ut och ställde teleskopet på rätt plats i trädgården, givetvis rockerbox/bas för sig och tuben för sig. Himmeln såg bra ut och jag var väldigt spänd på att se skillnaden från mitt 6-tumsteleskop. Först justerade jag sökarna och såg över kollimeringen, sen var det dags för den efterlängtade premiären.
Redan innan hade jag i princip bestämt mig för att inte leta efter nya objekt, utan att besöka "gamla" bekanta" som referens från vyerna jag fått med mitt lilla teleskop. Tyvärr började det hela med en liten besvikelse, inte på grund av teleskopet eller liknande, utan en liten miss i planeringen. Jag hade nämligen bestämt mig för att börja med M13 - en klotformig stjärnhop i stjärnbilden Herkules. Ett väldigt vackert objekt enligt mitt tycke, som jag spenderat en hel del tid på. Missen bestod av att jag ägnat något för lång tid på att finjustera sökarna och kollimeringen och nu hade det tilltänkta målet försvunnit bakom några träd. Nåväl, jag får ge mig ut tidigare nästa gång.
Istället valde jag att besöka M57 i stjärnbilden Lyran. En planetarisk nebulosa (Ringnebulosan) som jag så ofta fastnat på. En fin liten "rökring" som blir mer och mer intressant desto längre tid man spenderar på den. Sagt och gjort, jag "hoppade" dit och pang! Så ljus den var! Verkligen skillnad på 6 och 12 tum! Började sakteligen gå upp i förstoringen och jag fick fram mer och mer detaljer. Vilken härlig känsla. Sen dök det upp ett litet moln och dolde större delen av Lyran och M57 med den. Visst, jag kunde väntat några minuter på att molnet skulle försvinna, men nu blev jag otålig och ville se MER! Så nästa mål var ytterligare en planetarisk nebulosa, M27 eller Hantelnebulosan. För att hitta den brukar jag i regel leta upp stjärnbilden Pilen och hoppa därifrån, vilket jag även denna gång gjorde. Men under tiden jag var där (stjärnbilden Pilen), så bestämde jag mig för att passa på att ta en titt på en klotformig stjärnhop som finns där, M71. När jag tidigare besökt denna stjärnhop med mitt 6-tumsteleskop så har det varit en suddig liten fläck. Men när jag nu riktade 12-tummaren mot den så blev det en liten visuell explosion av stjärnor! Oj, vilken överraskning. Nog för att jag förstått att en större ljusöppning gör skillnad, men jag var inte beredd på det här. Drog upp förstoringen gradvis genom att byta okular och fler stjärnor trädde fram ur stjärnhopen. Vet inte hur länge jag satt där, men nu var det dags för M27 trots allt. Hoppade dit som så många gånger förr, med ytterligare en WOW-upplevelse som följd. M27 var ljusstarkare än någonsin och formen som gett nebulosan sitt namn trädde fram klart och tydlig. Laborerade lite med förstoringen och sen jämförde jag med och utan UHC-filter. Skillnaden var tydlig, om än inte enorm med filtret. Nu var det dags för en favorit, M31 - Andromedagalaxen. Vände teleskopet i rätt riktning och gjorde dom sista hoppen för att hamna rätt. PANG! Rakt i ansiktet, ÄNNU ett wow-ögonblick utan dess like. Tappade hakan fullständigt. M31 var enormt ljus (jämfört med mina tidigare besök där med 6-tummaren) och... Vänta nu... Kan det verkligen vara möjligt? Jo det ser faktiskt ut som... Stoftstråk. Jo minsann, det måste det vara. Jag var nära att ramla av observationsstolen när det gick upp för mig. En favorit hade blivit en ännu större favorit. Kunde inte slita blicken från galaxen och jag vet inte hur länge jag satt där. M32 och M110 var också ljusare än någonsin. Dock kunde jag inte få in alla tre i synfältet samtidigt med mitt, för tillfället, vidaste okular - Celestron X-Cel LX 25mm.
Nu började klockan bli mycket och jag skulle upp tidigt morgonen efter, men jag kände att det inte var dags att packa ihop riktigt än. Ville kolla en sak till, så jag riktade teleskopet på stjärnbilden och platsen där Slöjnebulosan befinner sig. Har bara skådat detta objekt vid två tillfällen tidigare och nu var det dags igen, med ett större teleskop. Och givetvis framträdde nebulosan tydligare än någonsin. Svepte med teleskopet och följde konturerna en bra stund. Med UHC-filter så blev nebulosan ännu tydligare. Jag hade nog kunnat spendera resten av natten under stjärnhimmeln, men jag var tvungen till att ta hänsyn till klockan. Ville ju inte gå som en zombie på jobbet. Stjärnhimmeln försvinner ju inte och det kommer fler tillfällen. Men jag kan inte annat än vara ENORMT nöjd med mitt nya teleskop. Jag är väldigt glad att jag valde att gå upp till 12 tum. Hösten kommer att bli, om vädret tillåter, väldigt intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar